sommarlov

Sista veckorna i umeå var intensvia och roliga. Duggan gick bra och jag behövde inte må dåligt över att jag negligerat skolarbetet.
En termin på läkarprogrammet down, 10 to go. Tjohoooo!

Här hemma är det som vanligt. Och ändå inte. Det känns mer än vanligt att man inte bott här på länge.. Det var ju så himla roligt i vintras, men då var vi ju ett helt gäng med gamla högstadiekompisar som hängde runt och hittade på saker. Nu har hälften åkt härifrån och andra hälften jobbar. Men det gör ju jag också iofs. Men ändå. Det är ensamt.

Jag hänger mycket med brorsan o hans kompisar. Det är dom ju vana vid. Och jag tycker det är kul. Men ändå. Väldigt väldigt ofta så pratar dom bara om motorer, traktorer, jobb och folk jag inte känner till. Så då är jag tyst, för jag har inget att säga. Och när det sen är en konversation när jag skulle kunna vara med så har min hjärna skrumpnat ihop till ett litet luddigt russin i huvudet och jag har liksom ändå inget att säga.
Fast sådär går det ju bra, när man hänger och ska ut o partaja o sådär, för då går det ju över, ibland. Å andra sidan vet man ju aldrig vad som hoppar ut då istället, jag känner mig som sagt var inte så vässad i konversationsdjungeln för tillfället..

Jag blir verkligen handikappad på riktigt i vardagen. Så sitter jag där i kassan på Ica och det enda jag kan säga är "var det bra så?", "39.90", "på summan?", "magnetremsan mot dig så går det bättre", "kvittot?" "tack o hej!" Samtidigt som jag sitter o ler o ser fånig ut.
Så fort nån kund ska vara trevlig o skämta till det eller säger nåt annat kör det ihop sig totalt för mig. Jag hinner aldrig finna mig och klämma ur mig nåt klämkäckt tillbaka i tid innan dom har hunnit vidare, om jag ens kommer på nåt då. Mitt vanligaste svar ever är: "eeehehe, jaaaa du...*flin*" Det funkar på nästan allt. Men åååååh min guuuuuud va töntigt.

Jag känner mig helt lobotomerad. Det är som att allt tänk också stannat av. hå hå jaja.. hoppas verkligen att det är övergående.