spelmannen drog fioln ur lådan

det är fint att komma hem en fredagkväll och sitta framför youtube och träna sig själv i att sjunga hårgalåten och hälsingesången...mmmmmmm. fina bitar, fin värld. Hälsingland vårt Hälsingland.

tillbaka

Efter en lång och kanske inte dålig, men tuff, dag finner jag till min glädje att UR gör fantastiska program. Tyvärr sänds dom ju på ganska udda tider, men det värmer ändå mitt hjärta.

Sommarn är här

Skottland

Imorgon bär det av igen. Då packar jag kappsäcken och åker till Skottland med pappa Bo, Hanna och hennes pappa Sören. Just precis nu känns det som att det kommer bli riktigt trevligt. Igår när jag fick psykbryt på farsgubben kändes det som ett mindre roligt projekt. Tur att sånt där ändras så snabbt.

Sista dagen på sjukhuset idag. Tillbringade eftermiddagen på BVC och undersökte små sex-veckors bebisar, vilka gullefjun! Men satan vad barn kan skrika. De är finast i lagom doser måste jag säga. Apropå bebisar går vi ju alla i väntans tider just nu. Systers lilla skulle ju enligt planering pluppat ut för två dagar sen, så det är anytime nu... Försökte ringa henne ikväll men kom bara till mobilsvar, sammalika hos svågern... ...kan det betyda att det är på gång kanske..? Just precis nu kanske min första systerdotter klämmer sig fram!

Tillbaka från Skottland nästa onsdag och på torsdag kommer brassen från Spanien och hälsar på. Jag hoppas på kärlek och rosa moln hela midsommar. Och helst lite sol också.

tisdagggg

Å vad det var härligt med en lugn och skön helg. Å herre gud vad töntigt sagt.

Töntig eller inte, ikväll är det personalfest på Torön. Vi får väl se vad kvällen har att bjuda på.

rensning

Inför den stundande flytten har jag börjat gå igenom hela mitt rum, tittar igenom, sorterar och slänger. Snacka om att vandra nerför memory-lane. Jag återupplever mina tonår och kan inte låta bli att bli sentimental. Samtidigt är det så jävla skönt att slänga och gå vidare. Är ju på tiden kan man tycka.

pondus

Det är inte så lätt att känna att jag blir tagen på allvar när patienterna kallar mig för flickebarnet. Suck.

Annars sportade en auktoritär manlig doktor rejäla högvattensbyxor till strumpor i sina (misstänkt tjejiga) sandaler idag. Och ändå kände han inte att han förlorade mark. Det är dit jag vill komma.

Tillbaka

Det var ju fantastiskt. Såklart.
Stängde ner mig själv lite längre än väntat visade det sig. Men jag hade absolut för mig att jag skrivit ett inlägg och bekräftat att jag under tiden i Spanien skrev på en annan blogg, just för ändamålet. Om man är nyfiken på vad det handlade om så kan man ju kolla på karinscamino.blogg.se .

Jag känner att någon slags summering eller sammandrag av våren vore på sin plats men jag vet inte om det är möjligt. Jag kan i alla fall konstatera att jag tycker att jag fått ut vad jag letade efter. Jag hittade nog mig själv ändå där borta i Indien och lite i Spanien också. Självklart var jag ju här hela tiden, men det var lite svårt att se så här på hemmaplan. Hemmablind. Ser inte skogen för alla träd. Bla bla bla.
Nu känner jag mig lite lugn i alla fall. Och meningen med livet är ju meditation har jag kommit på. Fast jag glömmer bort att göra det. Jag tror ändå att det hjälper att påminna mig själv och fortsätta ha någon slags meditativ inställning till livet för att nångång komma igång på riktigt och ha nåt slags rutin på det hela. Inte bara ge upp för att jag inte sitter och mediterar varje dag bara sådär. Nångång lyckas jag. Som när jag lovade mig själv att jag inte bara skulle stänga av bilen när jag kört långt utan låta den stå och kyla av sig lite innan jag vred om nyckeln. Jag glömde bort det varje gång i säkert ett år, men varje gång tänkte jag "oj! Nu glömde jag bort det igen, men nästa gång!!". Och nu minns jag nästan alltid. Så har jag tänkt att det ska bli med meditationen också.

Adjö

Två dagar av nervöshet. Sen kom jag på att det ju är därför jag åker. För att inte undra hur det är, utan faktiskt prova.
Det finns inget misslyckande i den här resan helt enkelt. Det är ett klassiskt oskrivet blad.

I stokholm nu, packat väskan och den värsta anspänningen är över.

Klarat tentan och därmed kursen. Kanske förmodligen förhoppningsvis fixat sommarjobbet också. Serverat på silverfat.
På fredagmorgon kl 7 lyfter jag. Mot evigheten.

Gör som förra gången och stänger ner mig själv här i två månader. Återfinns på resdagboken.com (kalicka) där jag lovat min oroliga far att skriva resdagbok ännu en gång.

Hej då!

wopidooo

KLAAAAAR!!

Andra redovisningen kirrad och projektet inskickat för SLUTLIG bedömning. Aaaaaaaah.

Har firat med en film på folkets bio. Det var jag och tre personer på raden bakom mig. Väldigt intimt. Sen gick jag hem och firade mig själv med en rom o cola och pluggade lite farmakologi med Anna. Tänk vad roligt det kan vara att plugga när man inte behöver det. Könstigt.

Projektredovisning 1

Aaaaah. Nu är det inte långt kvar. Idag gjorde vi vår första redovisning av projektet. Det gick av stapeln på Institutionen för Epidemiologi och Folkhälsa. Vi fick presentera vårt resultat och sen fick opponenterna ordet. Men det gick bra. Jag tror vi har gjort ett rätt bra arbete. Gött.
Och för min del är det liksom början på slutet. Imorgon är vårt sista framträdande. På torsdag lägger vi sista handen vid pappret innan det går i tryck. ooooolala.

Sen! Sen är jag klar här.

Ska bara packa lite.

livet är fullt av dåliga beslut

Jahapp. Så har jag bestämt börjat snusa igen. Så kan det gå.

Men om fyra veckor ska jag sväva fem centimeter ovanför marken i lotusställning och meditera över mitt beslut. Kanske ändrar jag mig då.

snö på skorna

Nu nalkas tentan och det här med hjärtat tar nästan kol på mig. Idag har det snöat och det blir så kallt om fötterna när man får snö ovanpå skorna.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn
Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut
Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit
Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig
Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig
Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om inte kommer tillbaks till dig
säg nånting
säg nånting
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig

Håkan Hellström

2009

Karins år!!

2008

Förra nyårsaftonen satt jag på en kufisk men rätt härlig stor fest i en förortsvilla utanför Stockholm och tittade på vuxna människor som dansade obekymrat och bestämde mig för att bita ihop. Jag tänkte att 2008 fick lov att vara ett "mellanår". Inga höga förhoppningar om lycka och neverending love. Jag hade två mål, klara av patologikursen och på nåt sätt komma ur nerförsbacken jag börjat rulla i.
Året började alltså rätt mörkt och dystert i en svacka. Tyvärr fortsatte det gå utför ett tag, det mesta var trist och grått och rätt olyckligt. För att stå ut med mig själv och ge mig en chans att komma bort från saker som tyngde bokade jag mig en resa till San Diego över påsken. Det var välgörande och solen och margueritan jobbade i synergi och kanske hjälpte även shoppingen till lite grand. Det var fint att komma bort ett tag, att träffa min gamla vän som bott där borta i flera herrans år och att koppla bort plugget för ett litet tag.
Plugget var annars rätt kämpigt. För första gången läste vi saker som jag tycker är intressant på riktigt, riktiga doktorsgrejer. Men ändå kunde jag inte motivera mig. Jag gjorde vad jag skulle men inte mer. Det var helt enkelt inte roligt.
Men någonstans där i april när ljuset började göra sig påmint igen åkte jag på utplacering i Östersund, där hade dom redan sopat gatorna. Solen värmde ansiktet och kanske själen också för helt plötsligt började det kännas rätt kul igen, det här med livet. Och jag märkte att jag faktiskt lärt mig en del.
Jag och Anna susade hem från Östersund och kände oss glada och hela världen var vacker och det var liksom kärlek i luften sådär som det kan vara på våren. Tack vare vändningen kunde jag rycka upp mig och genomföra tentaplugget på ett värdigt sätt. Skrev en svettig tenta i juni och packade in mig i bilen för att åka hemåt till den ljusa dalen.
Började sommaren med att sommarjobba som undersköterska på Ljusdals närvårdsavdelning. Torkade tårar och rumpor och trivdes rätt bra. Jag slet inte direkt ihjäl mig. Resten av sommaren tillbringade jag i sommarstugan hos mamma och pappa. Så länge Hanna var hemma hade vi något av en nostalgitripp och hängde varje dag och gjorde vad som föll oss in. Solen sken och trots att det var tydligen var lite kallt så märkte jag inte så mycket av det.
Jag tog en liten tripp till Norge för att hälsa på mina kompisar som jobbade på en ö där och gjorde också ett litet inhopp på Pride festivalen tillsammans med mina mostrar och kusin.
Sen bar det av till Afrika. Tanzania närmare bestämt, tillsammans med Frida. Det var nog mitt livs bästa resa (hittills). Vi tillbringade fyra veckor på ett sjukhus i huvudstaden och skrev på vårt projekt om hur mödrarnas ålder är assoccierat till barnens hälsa när de föds. Det var lärorikt, intressant, ibland hemskt men mest spännande. Sen reste vi runt i Tanzania i fem veckor och hann med safari, bad och vandring. Någonstans i en by vid Kilimanjaros fot gick jag bland bananplantagen och bestämde mig för att ta ett studieuppehåll. Sagt och gjort, vid en liten röd låda i Moshi kysste jag ett kuvert (med en liten bön om att den nån gång skulle tömmas) och postade iväg min ansökan. Sen for vi hem i oktober.
En vecka att packa upp och låta sinnet hinna med kroppen hem, sen var det dags att släpa sig upp till Umeå igen. Trodde jag skulle göra underverk i skolan, men det kom aldrig riktigt igång. Föreläsningar från 8-17 i tre veckor i halvklass lämnar inte mycket tid över för egna studier. Halva umgängeskretsen var iväg på projekt andra perioden så det hände helt enkelt inte så mycket utanför skolan heller. Dessutom flyttade Anna in i mitt vardagsrum så jag hade alltid sällskap hemma också, på gott och ont. Mest gott. Vi njöt av att vara hemma och slarva runt mest.
Sen var det två veckor på Sunderbyns sjukhus medicinavdelning. Och jag fick för första gången använda mitt stetoskop på "riktiga" patienter. Och så stal dom min jacka i Luleå.
Sen var det liksom bara jul kvar. Sista julen i Hofsberg, så som vi känner igen det. Mamma och pappa har köpt en lägenhet i Ljusdal och flyttar ut under året och Gustav tar över Hofsberg. Själv ska jag flytta till lilla huset på gården. Det blir nog bra.
Och Bobo kom hem och var gravid!
Efter en lugn och fin jul for jag upp till Funäsdalen för att fira nyår med Ylva och hennes familj och släkt. Blev välsignad med ett jullov fullt med gnistrande snö och vinteraktiviteter. Känns riktigt bra såhär innan man ska lämna landet ett tag.

Så, mellanåret 2008 visade sig bli riktigt riktigt bra till slut. Jag har definitivt nått mina två mål.