Man försöker strosa oberört, lyssnar på nån fräck musik och känner sig rätt bra snålblåsten till trots. Mycket svenskt undviker man ögonkontakt med folk man passerar och det är då... Det är precis just då, som marken försvinner under ens fötter och så ligger man där. Förnedring var ordet.
Och sådan är min lott här i livet i Umeå.
Förra veckan låg jag däckad i en gruvlig förkylning. Träffade I för första gången idag sen hon kom hem från Thailand (tack Gud att hon kom hem!) och hon skrattade gott och igenkännande åt mitt snörvel. Men då kunde jag minsann svara att jag hållit mig osannolikt frisk och stark hela hösten förutom det här lilla bakslaget. Det kändes ju fint.
En annan fin sak var överraskningsfesten vi hade för Anna i lördags. Hon blev överraskad på riktigt och det var ballonger och bål och tårta och sen var det fest fest fest.
Quod sors feret, feremus aequo animo
Vad ödet än må bringa, skall vi bära det med jämnmod
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar