home, sweet home

Hemma i den ljusa dalen igen. Började sura vid kaffet efter lunchen idag. Då vet man att man är hemma igen.
Fick spel på att ingen någonsin är intresserad av vad jag har att berätta här hemma. Inte så att det är något jag räknar med att dom ska vara intresserade av, men jag lyssnar på så jävla mkt skit som jag egentligen inte bryr mig ett dugg om, bara för att jag faktiskt bryr mig om människorna som berättar. Det dom vill berätta om betyder ju mycket för dom och följdaktigen lyssnar jag och försöker hitta nåt intressant i det hela. Men när det gäller mig så spelar det liksom aldrig någon roll. Jag har verkligen försökt att berätta om olika saker. Det funkade inte att berätta om vad jag faktiskt läser nu och det som intresserar mig för tillfället. Då byter dom ämne så fort de bara får en chans. Idag försökte jag lägga mig på en helt annan nivå, pratade om vad som håller på att förändras på läkarprogrammet och det betyder ju rätt mkt för mig med tanke på att det har med min närmaste framtid att göra. Och alla andra läkarstudenter i sverige för den delen, läkare som dom sen ska behandlas av. Men icke. Gurra sitter och hånflinar och pappa byter ämne. Jahapp.
Då började jag sura.

Men vad fan. Det har ALLTID varit så här. Vi pratar BARA om traktorer, skog, jakt, motorer och annat jävligt Gustav-Bosse-inriktat. Aldrig att någon lyssnar när mamma vill berätta om den senaste teaterföreställningen hon sett. Eller vad som händer i mitt liv för den delen. Tänk att jag började rida när jag gick i ettan. Sen red jag och red och red. Min pappa har typ aldrig sett en enda ridlektion jag haft. Att jag blev uppgraderad till en hopp-specialgrupp (vilket typ var sjukt stort för mig i synnerhet och i stallet i allmänhet) gick liksom helt omärkt förbi. Gustav var intresserad av små radiostyrda bilar i typ några månader och hela familjen var och tittade på två tre tävligar och dessutom på några träningar. Där stod dom ett gäng pojkar och rattade sina fula bilar i ett garage. Jaha. Tror till och med att vi åkte iväg med husvagnen en höst för att han skulle vara med på en tävling någonstans i ingenstans.
När jag skulle vara med på min första tävling, då kom bara Gustav. Efter att jag tjatat och gråtit. Gissa vad han sa när jag slutade på högst poäng av alla som red ridskoleponnys? "Oj, du var ju bra. Jag trodde du lallade runt bara."
IDIOTER.
Ingen brydde sig ett jota när jag sen la ner ridningen totalt några år senare efter diverse stora besvikelser och personliga nederlag vilket är en helt annan histioria. Som att dom inte ens märkte att jag slutade... Kanske inte så konstigt när dom aldrig uppfattat att jag höll på från första början.

Jag blir bara så jävla ledsen när dom inte är intresserade av vad som händer i mitt liv och vad jag tycker är viktigt. Det spelar ingen roll. Jag är nån slags statist i deras liv. Som kan lyssna på deras otroligt intressanta utläggningar om skog och formel ett och gud vet vad. Men det gör jag gärna. För dom betyder ju nåt för mig och jag vill veta vad som betyder nåt för dom, för att de känner man dom. Men dom vill inte känna mig. Och då börjar jag sura igen.

nytt kapitel

hupp! Tentan är skriven. Har inte fått tillbaka den än och ropar inte hej förrän smöret är sålt. Men 60% borde jag ändå lyckats skrapa ihop tycker jag. Annars tycker jag dom borde göra om tentan - inte jag.
Skönt att den är över iaf. Vi firade med en rejäl bläcka på onsdagkvällen.
Tyvärr drog organkursen igång redan klockan 9 morgonen därpå och ångade vidare i rasande hastighet till klockan fyra. Uppropet var väl ok. Men sen var det föreläsning med rysken Lev och han bara älskar nervsystemet och latinska termer... Vilket jag inte gör.

Helgen har jag tillbringat i huvudstaden. Det var trevligt men intensivt. Hann träffa nästan alla som jag planerat att träffa. Så det var ju bra.

Imorgon ska jag o Ida gå på förhandsvisning av Babel! Gratis! Lagom lyxigt en lill-lördag. Nu ska vi fika te och mackor.

mm, mm, mmmm!

Snyggot var där. Nu vet jag vad han heter. Han är som sjukt fin..
Han tror säkert att jag har något slags syndrom, som jag stirrade. Inte gjorde det saken bättre att jag satt längst ut på en långsida och han satt på andra sidan långsidan typ. Och att vi fick en gigantisk, kladdig baguette som var heeeeelt omöjlig att få i sig, det mesta hamnade liksom runt munnen och på bordet. Hopplöst. Där satt jag och försökte se snygg ut. Och nu dröjer det flera veckor innan jag får se honom igen.... ååååååååååh. Hjärta och smärta.
Undrar just om han är trevlig. Det vore ju för bra för att vara sant.


Allt har kännts lugnt ikväll. Tills vi på slutet började prata om tentan. Såklart. Då blev jag uppskrämd av äldrekursarna. Jävla pluggnördar. Om jag misslyckas imorgon skyller jag på studierådet.

tunn karaktär, jag?

Idag skulle jag cykla till mb för att lägga de sista pusselbitarna på plats och känna att jag har lite överblick inför tentan. Snackade lite med Lina på msn på morgonkvisten och hon var city-chick på sitt kontor med en färsk latte i handen. Blev sjukt avis. Jag o Ida gjorde sällskap till universitetet men vi är som bekant rätt svaga för frestelser och min tunna karaktär bara vred och vände sig och vipps var vi på väg mot stan istället. ooooops. Innan vi skulle in på Waynes (där vi såklart skulle sitta o läsa och diskutera plugg...) skulle jag bara boka en klipptid. Men så hade dom en tid precis då och jaa... vad ska jag säga? Efter två och en halv timme och nån decimeter kortare hår så kom vi äntligen till Waynes.

Nu har jag fastnat här och surfat runt på meningslösa sidor medan Ida är duktig och pluggar. Haha... snart ska jag på studieråds-upptakt. Men som jag sa till min frisör; det jag inte lärt mig sen i slutet av februari kommer jag ju inte lära mig idag heller.

Hoppashoppashoppas att den snygga killen är där ikväll... Mitt kärleksliv behöver verkligen ett uppsving. Åtminstone nått slags uppvaknande från den här koman. Äsch. Jag är glad och nöjd bara jag får se nåt snyggt.

system break-down

aaaaah. Har haft en lååång genomgång av gamla tentor med föreläsare. Allt kändes rätt bra men ändå har jag fått den obligatoriska panik-skräcken. Paralyserad. Försökte prata lite med mamma om det men hon, precis som alla andra man pratar med, som inte själva läser/läst har svårt att sätta sig in i hur mkt 19p faktiskt är... och om något som innehåller så jävla mkt skitnamn och kemi och bajs som cellen... Haha.. så skönt när det är över!!

Nu börjar jag slappan av lite igen. Känner att axlarna sjunker och andningen blir normal igen. Det går nog vägen.

tenta-koma

Jag räknar timmarna tills tentan är över. Ska bli så skönt. Oavsett hur det går. Eller klart det är grymt oskönt om jag inte klarar den, men den möjligheten finns ju tyvärr, så hur än det går ska det bli skönt att sitta där o skriva utan att kunna göra något mer. Nu går all tid man inte pluggar åt till att tänka på att man borde plugga. Och när man väl pluggar så tänker man på hur ineffektiv man är och funderar på hur man borde plugga men jag kommer inte på nåt bättre sätt. Svårt att veta vad man inte kan liksom.. Blir bara väldigt trött i huvudet.

19p är så ofantligt mycket också. Det är omöjligt att greppa. Svårt att få någon sorts känsla av att man har koll på det mesta. När man tänker på en sak så försvinner liksom allt det andra ut, bort någon annanstans. Men allt ligger ju där inne i huvudet och skvalpar, måste bara lyckas plocka fram det när tentan skrivs. Aaaah...

Jag tittar på kort från Grekland och tänker att det här inte är hela världen. Det finns en hel värld där ute och ingenting kretsar kring min fåniga tenta. Om jag inte klarar den nu så klarar jag den nästa gång i så fall. Till slut blir det nog en doktor av mig också. Om det är det jag vill.

Men herregud vad glad jag skulle bli om jag lyckades på onsdag.

På tisdagkväll är det upptakt med studierådet. Som jag tänker gå på. Jag måste gå. Har spanat in en sjukt snygg kille. Han är säkert redan upptagen, typiskt snygga killar att vara upptagna. Eller puckade. Men det är värt att kollas upp.

Den här tenta-misären blir ju inte bättre för att vår fredag i soffan med taco-paj och ett glas vin slutade på Umeås fetaste 18års hak där det sveptes sambucca... Herregud. Man kan bli trött på sig själv för mindre.

Kast med liten prematur

I natt drömde jag att jag hade en bebis. En liten, pluttig sak. Som jag inte brydde mig om. Jag kände ingenting. Jag glömde bort den. Och sen när jag kom på den fick jag leta jättelänge innan jag hittade den igen. Sen glömde jag bort den igen. Och hittade den, i ett skåp! I vårt blåa skåp som sitter på väggen i köket hemma i Ljusdal hade jag satt in den... Uuuuuuääääääääääääää. Så känner man sig när man drömt så. Jag mådde jättedåligt över att jag inte kände nånting alls för den där klumpen, när man har en liten bebis ska det ju vara sådär härligt och fantastiskt och man ska älskaälskaälska den. Men det gjorde inte jag, jag hade bara dåligt samvete.

Ida och jag har försökt tyda vad drömmen betyder. Kanske att jag negligerar någon som jag borde ta hand om bättre? Har jag dåligt samvete över nåt? Eller är jag bara sjuk i huvudet? Borde jag skaffa barn när jag vet att den kan bli så här?

Jag och Ida brukar ju bolla med vår varma vetesäck, som känns som en bebis om man lägger den mot axeln, och kalla det för "kast med liten prematur"... Kanske det är min hjärna som förvrider det hela när dagens händelser ska bearbetas? ...I wish.


Idag har det varit jättefint väder. Börjar bli lite kallare här uppe nu. Och idag var det klarblå himmel och solen strålade. Så jag och Ida packade lite matsäck och åkte ut med bilen någon mil uppströms älven. Sen satt vi och pluggade under en filt, med gula löv som singlade ner runtikring och älven glittrandes framför oss. Sämre kan man ha det när man tentapluggar!

tankar kring saker

Celler, celler, celler. Det är vad vi är. Det känns som att jag håller på att förvandals till en gigantisk jättestor cell. En levercell tror jag. Där finns massor av häftiga funktioner ska ni veta. Fast nu kom jag på att leverceller är oegoistiska och producerar massa bra grejer som den distributerar till resten av kroppen och då kom jag på att jag nog mest liknar en cancer-cell. En egoistisk cell som löpt amok och skiter i det kollektiva ansvaret. Mmmm..

Idag har jag tänkt på hur mycket jag har lärt mig. Och hur fantastiskt spännande det är, eller nä, men häftigt åtminstone, hur allt fungerar. Att det fungerar överhuvudtaget. Och att alla borde ju vilja veta hur saker och ting faktiskt är och vad som otroligt nog sker hela hela tiden var som helst du tittar på din kropp.. Eller nåt sånt. (Man blir lätt extensiellt förvirrad när man läser den här kursen.) Men så kom jag på att inte en enda en vill höra mig berätta om hur cellens metabolism fungerar. Eller om hur translationen av mRNA till protein egentligen går till och hur fantastiskt det är uttänkt det här med cellcykeln när celler ska dela sig. Att det finns tusen och åter tusen olika sätt att reglera olika saker och att det är helt sjukt att det till slut blir en cancer-cell men samtidigt helt otroligt att det inte sker oftare. Men som sagt var, det är rätt ointressant. Har jag märkt. Så nu måste jag träna på att inte prata om sånt med folk som inte vill veta. Eller folk som inte vet att dom vill veta ska jag säga. För om dom visste, då skulle dom nog tycka att det var häftigt. Kanske.

Idag har jag lånat en bok på bibblan. "The myth of monogamy" heter den. Ska bli väldigt spännande. Jag tror jag återkommer i ämnet.

Nu läser vi embryologi, om hur vi går från ägg och spermie till att såsmåning om bli en människa. Och om jag förut haft några tankar kring hur och när det blir ett "liv" med tanke på aborter och dylikt, så kan jag bara meddela att vi från början inte är mer än en cellklump. Typ som vilken bakterie som helst.

Ikväll har jag varit på utomordentligt god middag hos Emmy och Per. Väldigt trevligt. Jag vann sällskapsspelet också. Det var kul.

Vad är väl en bal på slottet?

...alldeles, alldeles underbar!
Har varit en kanonhelg. Balen var som hämtad ur vilken saga som helst och jag kom i klänningen utan större problem. Kände mig lite svimfärdig i början, men det var nog för att jag tänkte så mkt på det. Sen gick det över.
Allt var väldigt maffigt och tjusigt och högtidligt. Men ändå avslappnat. Super duper extra god mat var det också.

På lördagen fick jag prova på att skjuta lite militäriska vapen också. Det var fräckt. Bland annat AK5a och KSP90 och så var det en pistol som jag inte vet vad den heter. Pistolen var häftigast. Funderar på om jag ska ta o lära mig skjuta på riktigt. Tror jag har lite talang för det faktisk. Vet inte om min bror skulle hålla med men det är nog bara för att jag blir så nervös och töntig när han är med. Annars knäcker jag typ stenhårt.




"Die motherfucker, die" väste jag och sen var det hasta la vista med den gubben.

fram med pumpan!

Regnet tar ALDRIG slut. Nu har himlen sett ut som en blöt raggsocka i hur många dagar som helst. Börjar bli lite enerverande. Hoppas att vädret är bättre i Skåne.

För imorgon tar jag flyget ner till Sturup för att på lördagen klämma ner mig i min trånga men vackra balklänning och svänga runt på dansgolvet i en förhoppningsvis någorlunda synkroniserad vals tillsammans med min militär, Henrik!
Ingen av oss kan valsa, men båda kan räkna till tre så vi ska träna lite på fredagkväll. Efter två valser vankas det vanlig framåt-bakåt-framåt-framåt-bakåt-dans som Henrik uttryckte det... Jag har sytt ihop underkjolen i min balklänning för hand för den blev söndertrampad sist jag använde den (balklänningen går varm!) men jag hoppas att den håller den här gången.

Allt har styrts upp väldigt bra. Åker till Christine mitt på dagen lördag och får hjälp med håret och sånt. Ser fram emot att träffa henne! Sen blir det alltså bal för hela slanten i Malmö på Casino Cosmopol. Och på söndag får jag träffa Hanna och Malin! Och Henrik såklart, allt på samma helg! Vilken lycka!

Ska snart börja packa, har råångest över att råka glömma nåt. Då dör jag.

Blir inget plugg i helgen. Bara en dryg vecka kvar till tentan nu. Hoppas den går vägen ändå. Äääh. Får hålla tummarna och kämpa på när jag kommer tillbaka. Det finns ju som sagt var gott om omtentor men INGA om-baler!!!!