home, sweet home

Hemma i den ljusa dalen igen. Började sura vid kaffet efter lunchen idag. Då vet man att man är hemma igen.
Fick spel på att ingen någonsin är intresserad av vad jag har att berätta här hemma. Inte så att det är något jag räknar med att dom ska vara intresserade av, men jag lyssnar på så jävla mkt skit som jag egentligen inte bryr mig ett dugg om, bara för att jag faktiskt bryr mig om människorna som berättar. Det dom vill berätta om betyder ju mycket för dom och följdaktigen lyssnar jag och försöker hitta nåt intressant i det hela. Men när det gäller mig så spelar det liksom aldrig någon roll. Jag har verkligen försökt att berätta om olika saker. Det funkade inte att berätta om vad jag faktiskt läser nu och det som intresserar mig för tillfället. Då byter dom ämne så fort de bara får en chans. Idag försökte jag lägga mig på en helt annan nivå, pratade om vad som håller på att förändras på läkarprogrammet och det betyder ju rätt mkt för mig med tanke på att det har med min närmaste framtid att göra. Och alla andra läkarstudenter i sverige för den delen, läkare som dom sen ska behandlas av. Men icke. Gurra sitter och hånflinar och pappa byter ämne. Jahapp.
Då började jag sura.

Men vad fan. Det har ALLTID varit så här. Vi pratar BARA om traktorer, skog, jakt, motorer och annat jävligt Gustav-Bosse-inriktat. Aldrig att någon lyssnar när mamma vill berätta om den senaste teaterföreställningen hon sett. Eller vad som händer i mitt liv för den delen. Tänk att jag började rida när jag gick i ettan. Sen red jag och red och red. Min pappa har typ aldrig sett en enda ridlektion jag haft. Att jag blev uppgraderad till en hopp-specialgrupp (vilket typ var sjukt stort för mig i synnerhet och i stallet i allmänhet) gick liksom helt omärkt förbi. Gustav var intresserad av små radiostyrda bilar i typ några månader och hela familjen var och tittade på två tre tävligar och dessutom på några träningar. Där stod dom ett gäng pojkar och rattade sina fula bilar i ett garage. Jaha. Tror till och med att vi åkte iväg med husvagnen en höst för att han skulle vara med på en tävling någonstans i ingenstans.
När jag skulle vara med på min första tävling, då kom bara Gustav. Efter att jag tjatat och gråtit. Gissa vad han sa när jag slutade på högst poäng av alla som red ridskoleponnys? "Oj, du var ju bra. Jag trodde du lallade runt bara."
IDIOTER.
Ingen brydde sig ett jota när jag sen la ner ridningen totalt några år senare efter diverse stora besvikelser och personliga nederlag vilket är en helt annan histioria. Som att dom inte ens märkte att jag slutade... Kanske inte så konstigt när dom aldrig uppfattat att jag höll på från första början.

Jag blir bara så jävla ledsen när dom inte är intresserade av vad som händer i mitt liv och vad jag tycker är viktigt. Det spelar ingen roll. Jag är nån slags statist i deras liv. Som kan lyssna på deras otroligt intressanta utläggningar om skog och formel ett och gud vet vad. Men det gör jag gärna. För dom betyder ju nåt för mig och jag vill veta vad som betyder nåt för dom, för att de känner man dom. Men dom vill inte känna mig. Och då börjar jag sura igen.