Kast med liten prematur

I natt drömde jag att jag hade en bebis. En liten, pluttig sak. Som jag inte brydde mig om. Jag kände ingenting. Jag glömde bort den. Och sen när jag kom på den fick jag leta jättelänge innan jag hittade den igen. Sen glömde jag bort den igen. Och hittade den, i ett skåp! I vårt blåa skåp som sitter på väggen i köket hemma i Ljusdal hade jag satt in den... Uuuuuuääääääääääääää. Så känner man sig när man drömt så. Jag mådde jättedåligt över att jag inte kände nånting alls för den där klumpen, när man har en liten bebis ska det ju vara sådär härligt och fantastiskt och man ska älskaälskaälska den. Men det gjorde inte jag, jag hade bara dåligt samvete.

Ida och jag har försökt tyda vad drömmen betyder. Kanske att jag negligerar någon som jag borde ta hand om bättre? Har jag dåligt samvete över nåt? Eller är jag bara sjuk i huvudet? Borde jag skaffa barn när jag vet att den kan bli så här?

Jag och Ida brukar ju bolla med vår varma vetesäck, som känns som en bebis om man lägger den mot axeln, och kalla det för "kast med liten prematur"... Kanske det är min hjärna som förvrider det hela när dagens händelser ska bearbetas? ...I wish.


Idag har det varit jättefint väder. Börjar bli lite kallare här uppe nu. Och idag var det klarblå himmel och solen strålade. Så jag och Ida packade lite matsäck och åkte ut med bilen någon mil uppströms älven. Sen satt vi och pluggade under en filt, med gula löv som singlade ner runtikring och älven glittrandes framför oss. Sämre kan man ha det när man tentapluggar!