döden, döden

Igår såg jag en död människa. Det var ganska speciellt. Han såg väldigt levande ut. Hans ansikte och armar var rosiga, men bålen var vit-gul. Han var kall som is. Först kände jag lite på armen. Huden var mjuk och len. Fingrade lite på hans fingrar. Dom var stela och krampiga. På magen kändes det som baby-hud, men organen var kompakta och kändes lite som gummi där under huden. Bröstkorgen kunde man trycka lite på och den följde liksom med. Han låg på rygg och precis där rumpan går över till länden rynkade sig huden lätt, där måste jag också känna lite. Hur lös hud kändes. Mjukt, och kallt.
När en kropp kommer in sprutar man in en balsameringsvätska som till stor del består av vatten, men även lite formalin och glycerol, i ett stort kärl i låret. Sen pumpar man runt vätskan med högtryck tills den finns över allt. Sen kan kroppen ligga i sprit i upp till 1,5 år. När kroppen används ligger den i en stor kyl. Det var därför han var så kall.
Det var inte särskilt läskigt. Han var som borta. Kvar var bara skalet. Jag tittade inte så mkt på ansiktet. Men det är fint att han låter oss använda hans skal när han inte själv behöver det längre.